Publicerad · Uppdaterad · Christian Søndersted, grundlægger av Flipr
Berätta för ditt barn vad som händer, i den ordning det sker, och låt barnet vara huvudpersonen i en kort berättelse dagen innan. Be kliniken att säga, visa och först därefter göra.
Gör tandläkarbesöket förutsägbart: berätta om stegen i ordning, använd lugna och ärliga ord, och låt barnet genomleva besöket som huvudperson i en kort berättelse dagen innan. Avtala med kliniken att de först berättar, sedan visar och därefter gör. Undvik att lova att inget kommer att kännas.
| Steg | Vad barnet upplever | Så kan du säga |
|---|---|---|
| Väntrummet | Man väntar och vet inte hur länge | Vi sitter här en liten stund, och sen ropar de ditt namn. |
| Stolen | Den åker upp och ner och kan fällas långt bak | Stolen är som en rutschkana; du bestämmer farten tillsammans med tandläkaren. |
| Lampan | Ett starkt ljus precis över ansiktet | Det är en ficklampa så att de kan se dina tänder ordentligt. |
| Spegel och liten krok | Något kallt i munnen som rör vid tänderna | En liten spegel och en krok som räknar dina tänder. |
| Putsning | En borste som surrar och kan kittlas | En surrande borste som gör tänderna skinande rena. |
| Röntgen, om det behövs | En liten platta man biter på | Man biter på en platta medan man tar ett foto. |
| Sugslangen | En slang som sörplar saliv | En dammsugare för saliv. |
| Avslutningen | Tandläkaren säger att det är klart | Då får du berätta att du klarade det! |
Kvällen innan. Brevet från tandvården ligger på kylskåpet och ditt barn har sett det. ”Ska jag ha något i munnen?” ”Gör det ont?” ”Kan du inte bara följa med in?”
Du har svarat på allt, men svaren låter tomma när barnet är nervöst. Och du vet att ju mer du förklarar, desto mer utrymme tar oron.
Flipr är en app där ditt barn och din familj blir fasta karaktärer i personliga berättelser med bilder och uppläsning. Du skriver vad sagan ska handla om, och den är klar på under 2 minuter.
Detta inlägg är en del av guiden Så förbereder du ditt barn på något de är osäkra på.
Barn lyfter ofta fram smärta, borrning och bedövning som det mest skrämmande, men ångesten handlar också om det som barnet inte kan se och inte kan styra:
Det fina är att alla fyra delar kan övas på i förväg. Det är precis det en berättelse kan göra.
Och du är inte ensam. En artikel i Tandlægebladet nämner att 5 till 14 procent av barn mellan 4 och 16 år har betydande tandvårdsrädsla. De yngsta är ofta skeptiska mot det nya och okända, medan äldre barn oftare är rädda för att de tidigare haft en dålig upplevelse. Om det gäller ditt barn, låt berättelsen bekräfta det istället för att låtsas som om det aldrig hänt.
En finsk undersökning från 2004 med 1 474 barn fann att smärta, borrning och lokalbedövning rapporterades som det mest skrämmande. Barn vars familjemedlemmar själva var rädda för tandläkaren var oftare rädda själva, dock inte bland 12-åringarna.
Besöken ser lite olika ut från klinik till klinik, så fråga tandvården vad som ska hända. Tabellen ovan visar de typiska stegen och några ord som gör dem lättare att föreställa sig.
Metoden kallas tell-show-do: Först sägs det vad som ska hända, sen visas redskapet, och först därefter utförs momentet. Den används på många ställen, så det är värt att be om.
Använd ordningsföljden från tabellen och låt barnet vara huvudpersonen. Ta med en person eller ett husdjur som barnet litar på. Du kan till exempel skriva:
> Mia ska till tandläkaren imorgon. Hon är lite nervös för stolen och lampan. Hunden Baloo är med och håller koll. Det ska finnas ett litet ögonblick av mod, och till slut klarar Mia det och får ett klistermärke.
En berättelse baserad på det önskemålet kan ha en ton som denna:
> Mia satte sig i den stora stolen. Den åkte långsamt bakåt, som en rutschkana i slowmotion. ”Det är bara en ficklampa”, tänkte hon när lampan tändes. Baloo låg vid hennes fötter och vaktade. Tandsköterskan visade henne den lilla spegeln först. ”Den är kall, men det gör inte ont”, sa Mia. Hon räknade till fem, och sen var det klart.
Exemplet är skrivet för att visa tonen. Din egen berättelse får era riktiga namn och era husdjur.
Ring gärna kliniken i förväg och berätta att ditt barn är nervöst. Fråga om ni får komma och titta på stället först, om barnet får prova stolen och om du får sitta nära. Många kliniker är vana vid detta och tar sig tid.
Om ditt barn är mycket rädd, vägrar att följa med eller har ont i magen varje gång, prata med tandvården eller din läkare. En berättelse är ett hjälpmedel, inte en behandling för svår tandläkarskräck.
Du behöver inte hitta på något själv ikväll. Det tar bara några minuter:
Imorgon, i väntrummet, tittar ditt barn på lampan och viskar: ”Det är bara en ficklampa.” Och sen går barnet in själv. Det var du som gav ditt barn de orden.
Vill du se hur det ser ut först? Se exempel på berättelser.
Du kan inte nödvändigtvis ta bort nervositeten helt, men du kan göra besöket förutsägbart. Berätta om stegen i ordning, låt barnet vara huvudpersonen i en kort berättelse och be kliniken att säga, visa och sen göra.
En bra utgångspunkt är en till tre dagar innan. Läs berättelsen kvällen före och påminn kort om den på vägen dit.
Det avgör kliniken och reglerna varierar. Fråga i förväg och bestäm var du ska sitta så att barnet vet det i förväg.
Var ärlig men lugn. ”Det kan kittlas eller trycka lite, och sen är det klart” är bättre än att säga antingen ”det gör ont” eller ”det gör inte alls ont”.
Press hjälper sällan. Prata med tandläkaren om att ta det i barnets takt, eventuellt med ett kort besök utan behandling där barnet bara tittar och provar stolen.