Följ Foxy och Furr i det spännande mysteriet om de omvända spåren. Kan de genomskåda björnen Fliprs listiga fälla och hitta den gyllene kompassen i dimman?
”De leder fel, Furr!” ropade Foxy och pekade på de leriga avtrycken i gräset. De djupa spåren började mitt i den våta dimman, men tårna pekade bakåt, mot den djupa klyftan. Hans partner, en törstig vessla med en anteckningsbok i tassen, stirrade ner i leran. ”Det är omöjligt, Foxy. Ingen går baklänges i en rak linje genom denna täta morgondimma utan att falla.” Foxy justerade sin läderväska och kisade. ”Jo, om de flyr från något de inte vågar vända ryggen till.”
Foxy sprang längs spåret medan dimman virvlade runt hans ben som vit rök. Han stannade tvärt vid kanten av en dold grotta inbäddad i mossiga högar. ”Se här! Spåren slutar precis här, men de vänder fortfarande bort från ingången.” Furr kom fram och flämtade när han tittade på de enorma stenblocken. ”Tror du expeditionen kom in hit?” Foxy nickade och drog fram en gammal lykta. ”De gick inte baklänges för skojs skull. De lurade oss att tro att de lämnade platsen.”
En tung skugga rörde sig plötsligt inne i grottan, och två lysande ögon stirrade ut på dem. ”Vem vågar störa Flipr?” ljöd en röst som fick marken att skaka under deras tassar. Foxy backade inte utan tog ett fast grepp om sin karta. ”Vi letar efter sanningen om den försvunna kompassen, och vi vet att ni gömmer den härinne!” Furr viskade febrilt: ”Foxy, han är tre gånger så stor som oss!” Foxy svarade utan att blinka: ”Storlek löser inga gåtor, Furr. Mod gör det.”
Flipr, en gammal björn med ärr över nosen, klev fram från mörkret och spärrade vägen helt. ”Många letar, men ingen ser det uppenbara, lilla räv. Varför går spåren baklänges?” Foxy tittade ner på sina egna tassar och såg tillbaka på de märkliga avtrycken i mossan. ”De går inte baklänges! Ni har bytt plats på sulorna på era stövlar för att leda objudna gäster rakt i fällan.” Björnen teg ett ögonblick innan ett långsamt leende spred sig över hans ansikte.
”Klokt tänkt, unga räv,” sade björnen och klev åt sidan så att de kunde se den gyllene kompassen. ”De flesta följer bara lydigt utan att ställa frågor, men du läste dimman rätt.” Foxy sträckte ut handen och grep det tunga föremålet mot sitt bröst. ”Kom nu, Furr. Vi har en expedition som ska avslutas innan dimman lättar helt.” Furr antecknade snabbt i sin bok: ”Lektion ett: Lita aldrig på riktningen förrän du har kontrollerat skorna.”
De två vännerna försvann in i det vita skenet medan solen äntligen bröt igenom de grå molnen. Världen var full av spår, men Foxy visste nu att de roligaste mönstren alltid krävde en skarp blick. Han stannade upp en kort sekund och såg tillbaka mot grottan innan han försvann in i skogsbrynet. Mysteriet var löst, men kartan i hans väska visade redan vägen mot nästa, glömda ruin. Modet var deras kompass, och äventyret hade bara börjat.